louisececilia

Kategori: louise

Mitt mest ocharmiga drag.

Med tanke på gårdagens inlägg om att vara bjussig mot andra tänkte jag dela med mig av ett väldigt ocharmigt drag jag har. Eller närmare bestämt har haft och tänker aktivt på för att jobba bort: att jämföra mig med andra människor. Jag går inte runt och jämför mig och blir avundsjuk på vilken annan dödlig som helst som traskar runt bland hyllorna på ICA. Nejdå det är ännu ocharmigare än så, dom jag mest har jämfört mig med under årens lopp är mina närmsta vänner. Det har vart en inre stress över allt från att vara den som är mest kreativ och får flest jobb till att överglänsa med att vara den som är bäst köksfranska. Speciellt är det saker jag redan är bra på och inte vill att mina vänner ska få mer cred och beröm för än jag. 

Är det däremot någonting jag vet att jag är sämre på tar jag på mig snorkel och cyklop, dyker ner i dyn med huvudet först och pekar ut mina brister själv på gränsen till att förminska mig själv så att alla där ute i vida världen vet att jag är medveten om mina sneda tänder, att jag gick ut med sämre betyg än mina vänner och inte kan sjunga överhuvudtaget. 

 

 

Tack och lov är jag och mina fyra närmsta vänner som natt och dag, förmiddag och eftermiddag, ingen liknar den andra och vi har olika intressen. Men trots det har det stuckit i ögonen när någon av dom blivit hyllad över något jag velat vara "bäst" på. Jag har haft svårt att glädjas åt när det gått bättre för dom på ett plan där jag har velat vara Herren på täppan. Jag tror att det hela bottnar i ett ganska taskigt självförtroende och självkänsla. Men ju mer andra har peppat mig, jag blivit tryggare i mig själv och tänkt på detta högst ocharmiga drag hos mig själv har jag kunnat glädjas mer åt andras framgångar. Nu för tiden blir jag stolt som attans när någon av mina vänner berättar om ett nytt jobb, beröm dom fått och andra framgångar i deras liv och känner mest för att skryta över dom på alla sociala kanaler. 

Det kommer alltid finnas folk som är bra på samma sak som du, men man behöver inte konkurrera med varandra för det, tala inte illa om andra för att få dig själv att framstå i bra dager, skippa vassa armbågar, var ödmjuk, pusha varandra i motvind och gläds åt varandras framgångar när det är medvind. 

 

 

 

Där har ni veckans pinsamma bekännelse och några rader klyschor. Ta hand om er fölk!

Den ärliga listan: Rädslor och Guilty Pleasures

Listan har Sandra knepat ihop! 

 

Tre Guilty Pleasures:

  • Kungafamiljen
  • Titta på klipp YouTube när folk klämmer pormaskar
  • (Gross alert!) pilla bort sårskorpor

 

När grät du senast och varför?

>Efter en allmänt deppig gårdag blev jag sentimental över det här klippet, jajemen jag torkade bort en liten tår i  ögonvrån. Haha. 

 

När kan du verkligen, verkligen vara dig själv?

>Oj.. Det måste nog vara när jag är med Evelina, Ottilia och Hedvig, bakom stängda dörrar på natten. Hur konstigt det än må låta.

 

 

Tre saker du avskyr:

  • Lösa tänder
  • För svagt kaffe med mjölk
  • Vissa av kommentarerna under trailern till Suffragette. Vet inte om man ska skratta eller gråta.  

 

 

Hur var du i skolan?

>Om jag minns det hela rätt så gick jag ut med medelbetyg så allt för dålig var jag inte. Jag var alltid nöjd om jag fick högre betyg än D, förutom i matte då jag fällde glädjetårar över ett E när jag fick godkänt efter att ha panikgråtit framför matteläraren Birgit dagen innan skolavlutningen under ett prov jag skulle göra för tredje gången. Jag förstod aldrig riktigt varför man skulle lära sig om x, y och konjugatregeln. Dessutom började jag alltid med saker och ting alldeles för sent och var mer intresserad av annat än att analysera engelskatal på svenskalektioner och komma ihåg vad primtal var. Dock var jag en fena på bild, hemkunskap och religion och fick stipendium för "Hållbar utveckling" på studenten. 

 

Vad blir du stressad av? 

>När saker och ting ligger utom ens kontroll, hej kontrollbehov! och störande små ljud när jag försöker koncentrera mig eller sova. Då kan jag bli galen. 

 

 

Tre saker du älskar: 

  • Bra samtal
  • Mixen av krispiga, nytvättade sängkläder och nytvättat hår
  • Sjunga högt i bilen 

 

 Hur tror du att andra uppfattar dig?

>Det beror nog väldigt mycket på vart man träffar på mig, men jag tror att det är vanligt att folk uppfattar mig som dryg, högdragen och en aningens korkad. I alla fall utanför internet. Släng gärna in en kommentar till det här inlägget hur du uppfattar mig, det skulle vara intressant och kul att veta!  

 

Hur uppfattar du dig själv?

>Jag uppfattar mig själv som en förtrolig person, ganska naiv, snäll mot dom som är snäll mot mig, allt för ofta lite för trevlig mot folk som behandlar mig dåligt, påhittig, intiativtagande och med hög integritet. Någonting sånt. 

 

 

En situation som du tycker är jobbig/ pinsam:

>När man småpratar med ytligt bekant och samtalet dör ut och båda står och nickar och hummar. 

 

 

Tre otippade saker om dig:

  • Jag har under min tid här i Australien skrivit dagbok där allt som inte delas här skrivs ner.
  • Jag är väldigt självmedveten runt folk jag inte känner.
  • Jag har alltid tyckt att det har vart obehagligt att cykla snabbt och bromsar alltid supermycket i nerförsbackar. Jag tror inte att det där med att man inte inser att man är odödlig för än hjärnan är färdigutvecklad runt 25 års ålder gällde mig. Eller så har jag alltid lidit av en släng katastroftankar. 

 

 

När känner du dig som vackrast?

>En dag när håret är Oscars gala-presentabelt, när finnarna håller sig borta, läpparna inte är nariga och när eyelinervingarna är on point.

 

Vad skrattade du senast åt?

>När jag pratade med Evelina och hon upprepade gånger härmade minen jag hade när videosamtalet frös.  

 

Något du funderat mycket över? 

>Framtiden.. Som vanligt. Jag funderar och oroar mig alltid över hur framtiden ska bli. 

 

Tre saker du är rädd för:

  • Att känna mig ensam
  • Allt som rör döden 
  • Att jag ska behöva dra ut mina visdomständer.. usch och fy, får hjärtklappning av bara tanken! 

 

Ett smart tips du lärt dig på sistone?

>Det måste vara att dra igenom en hårnål genom badkarsproppen om man inte får ut den. 

 

Ett yrke du tror du skulle vara dålig på:

>Jag skulle vara en usel tandläkare. Att fixa runt i folks munnar och skrapa tandsten från andras gaddar får mig att rysa. För att inte tala om att dra ut tänder. Jag skulle nog inte vara bra på att jobba som polis, brandman eller ambulanssjuksköterska heller, med tanke på att jag reagerade som en hund på nyårsafton under den enda olyckan jag bevittnat. Handlingsförlamad och skärrad. Annars skulle det vara coolt som attans.  

 

Slutligen, ett yrke du tror att du skulle vara bra på:

>Detektiv. Jag vet inte om jag någonsin har nämnt hur grym jag är på "internet-stalkning" och att hitta fakta om andra människor. Utan att skryta skulle jag säga att jag är i nivå med Sherlock Holmes, fast utan sociopatdragen.

Lucka 16; En selfie/ett självporträtt du tagit i år

Jag är en av dom som tycker att selfies är en utomordentlig bra grej. Om man är självkritisk som jag och fullkomligt avskyr när andra människor ber en att titta in och le mot kameran, är det kanoners att kunna ta bilderna själv. Spontana och oförberedda foton kan bli bra, men på dom bilderna där jag vet att dom tas lyckas jag titta i kors eller se ut som jag precis dragit i mig åtta citroner. Ett annat plus är att man trots denna avsky till att bli fotat av andra ändå får bilder på sig själv, något som jag som gärna vill dokumentera tandborsten innan den slängs iväg är riktigt förtjust i. Jag menar hur roligt är det inte att ta fram skämskudden och titta igenom bilder som togs när man gick i 7:an?!

Den här bilden togs under någon av alla dom regniga dagarna i juni, när äppelträden stod i blom och det luktade syren i var och varannan trädgård. Jag trotsade regnet och hoppade i mina ceriserosa gummistövlar, dök i galonjackan och tog en promenad. Dock hade jag ett skavsår (läs hål i hälen) och vände hem igen efter att ha tagit ett varv runt vårt fyrkantiga, kartongliknande kommunhus. Tror att minen ska spegla någon sorts reaktion av denna promenad. 

 

 

 

 

En lista, favoritlåtar, bästa vänner och styrkor.

 

1. Nämn tre saker som man kanske inte vet om dig? 

> Jag har fått höra att mångas första intryck av mig är att personen i fråga tror att jag inte tycker om den. Men det är väldigt sällan fallet, jag tycker nästan aldrig illa om personer första gången jag träffar dom.    

> Egentligen skulle jag ha hetat Cecilia i första namn, men det fick bli Louise eftersom jag såg arg ut när jag föddes.    

> Jag tycker hela monarki-konceptet är intressant och kan rätt så mycket om Europas kungahus.

 

2. Vad heter du i andranamn?

Jag heter så tjusigt som Cecilia och Christina i mellannamn.

 

3. Dina tre favoritlåtar just nu.

Det skulle jag kunna klura på tills julafton men just nu måste det bli "The Age Of Worry" med John Mayer som jag hittade mitt i natten i somras, skickade till en drös av mina vänner och har gått på repeat sedan dess, "Steal My Girl" med One Direction även fast en hel del rynkar på näsan och tolkar texten som "tveksam" så tycker jag den är perfekt att svänga sina lurviga till. "Bloodstream" med Ed Sheeran får också knycka en plats under den här frågan. Tycker att han är lika almighty som Jesus.                                 

4. En sång som får dig att gråta.

Hmm.. Det var ju superklurigt, jag kommer inte på någon som får mig att gråta, men jag tycker att "Sloane's Song" med Macklemore och Ed Sheeran är fin.

 

5. Var bor du?

Just nu bor jag i en lägenhet i Melbourne med min vän Amanda, fem killar från Korea och Italien och två tjejer från Colombia. På "riktigt", i Sverige bor jag i ett ockragult radhus i Enköping med min mamma och Peter. Fast allt som oftast är det fler i huset, som fikasugna släktingar eller syskon.                                                                       

                

6. Beskriv en person som betyder mycket för dig.

Min bror Martin. Många gånger skulle jag vilja slå till honom med en gädda för att jag tycker att han gör korkade grejer. Men för det mesta vill jag bara vara i hans närhet för han är fantastisk och han förstår mig som ingen annan. Han vet exakt hur han ska få mig så arg att jag skriker i falsett och hur han ska få mig att tappa andan av skratt. Jag skulle göra allt för honom.

 

7. Beskriv tre styrkor du har.

Jag skulle vilja påstå att jag är jäklarns bra på att dra ihop mina vänner så att vi träffas, är spontan och påhittig.                                     

8. Din bästa vän.  

Jag har en hel bunt med superbraiga vänner i mitt liv. Jag känner inte för att höja upp någon speciell och peta ner någon annan i en sorts rankning, utan anser att alla har sin självklara plats i mitt liv utan att behöva "konkurrera" med någon annan.                                                          

9. Var ser du dig själv om fem år? Tio år? 

Jag har inte en aningens om vad jag ska göra om ens ett år.. Men om fem år är jag 25 år och har nog förhoppningsvis pluggat något roligt och jobbar med någonting som jag trivs med. Tio år känns alldeles för långt bort.                                                           

10. Vad skulle du vilja vara bättre på?

Just nu håller jag på och övermästra min bror i att stå på händer. Bortsätt från det önskar jag att jag kunde sjunga och sluta oroa mig över saker och ting.  

 

 

I brist på inspiration får ni en liten "om mig-lista". Nu ska jag fortsätta slänga snoriga och ihopskrynklade näsdukar på golvet och vila svidiga, röda ögon, vi ses på andra sidan förkylningen.

 

Låt fanfarer ljuda, jag är lika stolt som Biger Magnusson!

Stoppa pressarna! Låt fanfarer ljuda och presentsnören krullas! För jag är löjligt stolt, ja nästan lika stolt som Kung Birger troligen kände sig efter att ha fängslat sina bröder och slängt nyckeln i Nyköpingsån (hej makabra liknelser!) Jag har nämligen bloggat i ett år. Ett helt jordsnurr runt solen. Jag har inte varit den mest abitiösa med att uppdatera, men jag har ändå lyckats få ner några inlägg varje månad och det är då inte illa pinkat för en som redan haft 3 bloggar dom senaste 6 åren och slutat skrivit efter några veckor. 

Just med anledning till att bloggen har funnits i ett år, tänkte jag kika tillbaka på hur mitt liv såg ut i oktober 2014 och jämföra hur livet ser ut nu.

 

Jag startade bloggen någon dag efter att jag hade slutat mitt sommarjobb på Arlanda och var peppad på att börja jobba som vikarie på en skola i Enköping. Jag bakade ofantliga mängder bröd, klagade över min rastlöshet och kände mig ensam. 

 

Jag hade nyligen slutat skolan och var ovan och ledsen över att jag inte träffade mitt fina "Robin Hoodgäng" dagligen som i gymnasiet. Både jag och Evelina jobbade heltid och sprang på varandra sent en iskall höstkväll vid fontänen på torget. Vi konstaterade att vi inte setts på flera veckor, jag tyckte att vår relation kändes mer som bekantas än nära vänners och undrade över om det skulle bli så med alla mina vänner. 

 

Ett år senare letar jag jobb och har lyckats skapa mig en vardag mer än tusen mil från Enköpings trygga och välbekanta kvarter.  Jag har bytt ut hembakat bröd och mammas vällagade mat mot färdigskivat rostbröd, fryspizzor och IKEAS grönsaksbullar och sedan jag böt småstad mot storstad har jag inte vart rastlös eller känt mig ensam en enda gång. 

 

Innan jag lämnade Sverige, satte mig på den överpackade resväskan och tvingade igen dragkedjan, hann jag med att träffa min fina vänklick ett flertal gånger. Åh turligt nog är vi fortfarande lika mycket Robin Hood som vi var i gymnasiets korridorer, trots att vi för tillfället bor på 6 olika platser runt om i världen. 

Grattis till mig och låt massvis av fint ske tills nästa höst.

 

 

 

 

 

 

Slott, Carolavindar & såpbubblor.

Ett skepp kommer lastat med: ett stycke söndag. Som den picknickfantast jag är så längtar jag året runt efter sommaren, då man kan åka på utflykt med en picknickkorg under armen och en filt under den andra. Men utomhus-picknickar kräver ju trots allt att solen strålar glatt på himlen eller att vädret är någorlunda tillåtande och just igår när jag och några vänner hade tänkt breda ut en filt på en gräsmatta och äta ute så var inte vädret särskilt tillåtande och solen strålade inte glatt på himlen. Surprise! Efter 1 solig sommardag på hela året, insåg vi att om man ska vänta på ett tillåtande picknickväder då blir det inte många picknickar i år och så drog vi iväg ändå. 

 

Eftersom hälften av mina vänner bor i Västerås och bortåt så bestämde vi att mötas vid slottet i mitten. Vi var tre utflyktspeppade som möttes vid allén till Ängsö slott. 

 

På grund av Carolafläkts-vindar satte vi oss i ett hörn av parken och bäddade in oss i fleecefiltar och stickade tröjor.

 

Amanda hade med sig såbubblor som Maria prydde söndagen med. 

 

 

 

När vi hade fryst klart, ätit upp Amandas jordgubbar och berättat slutet på tv-serier för varandra, gick vi på upptäcksfärd.

 

Vi kikade in i slottets hall och gick sen till kyrkan. 

 

Där vi skrev i gästboken och utforskade "balkongen" och vapensköldarna. 

 

Maria hittade lekparken och vi gungade och åkte i den 1,5 meter långa rutschkanan. 

 

 

 

När solen till slut kikade fram var det dax att åka hem och baka chokladtårta. För det tycker jag man ska ha på söndagar.

 

 

Vintagebloppis.

Härom sistens, eller närmare bestämt förra söndagen så tog jag och Evelina tåget till Stockholm och gick med målmedvetenhet i stegen mot Gamla Stan. Det var nämligen där, på torget där Stockholms blodbad en gång i tiden skedde, som även årets Vintagebloppis ägde rum.  För dig som undrar, så är vintagebloppiset ett loppis där några välkända vintagebloggare sålde lite smått och gott. 

 

Dom 20 första som travade in genom dubbeldörrarna till Grillska husets festvåning fick en goodiebag. Jag och Evelina som var på plats en timme innan loppiset öppnade, kom märkligt nog först i kön, vi som hade sagt på tåget att "kön nog är som matkön på gymnasiet dom dagar det var tacos, fast gånger 8". Förutom en tygpåse (som var själva bag:en i goodiebagen) och Cashewnötter låg detta i. Jo ni, jag blir nästan avundsjuk på mig själv!

 

 Det första som hände när vi blev insläppta var att Elsa Billgren tjöt till och tittade fram bakom ett bord med massor av hennes saker. Efter att hon sagt att hon var den som hade dom allra bästa och lägsta priserna började vi bläddra på klädställningen bland hennes klänningar. Det fanns så mycket fina kreationer som jag tyvärr inte fick på mig, men Evelina fann en som satt som en smäck, jag fick Madickenvibes av klänningen vilket gjorde den ännu bättre. Själv hittade jag klänningar som passade hos Vintagefabriken och bloggaren VolangLinda. Tack kära Linda, dina gamla klänningar har räddat min sommar!

 

I kyrkan hölls det föreläsningar som hade med ämnet vintage att göra, jag lyssnade på en om frisyrer och smink mellan 1920-50 och sen Elsas om att inreda med vintage. Jag köpte även denna ljuva skapelse, en håracessoar från Elsa, med mörkgröna sammetsband och vit tyll. 

 

 

 

När alla försäljare packade ihop det dom inte hade fått sålt under dagen, tog jag ett sista varv och såg denna på en hylla i Stadsmissionens hörna. Jag kände att det var lite meant to be eftersom om jag någon gång i livet får en dotter så står Ester högt upp på namnlistan. Nu står denna på min byrå med en gäng hårnålar i sig. Jag inbillar mig att dom inte försvinner lika lätt då, om jag förvarar dom tjusigt.

 

5 juni

Tillåt mig att bli fröken nostalgi.  Eller jag står här med halvöppen mun på grund utav förvåning över att det är den 5 juni, alltså ett år, på pricken, sen jag stod med gråten i halsen, skratt i magen och med en delfinprydnad runt halsen (jodå!). Det var ett år sen jag tog studenten! Det året gick undan kan jag meddela.

 

Jag skrev ett blogginlägg om studenten förra året och den tar jag och återanvänder. Kalla mig en gående klycha, men som min vän Amanda säger: "En klycha är en klycha av en anledning". 

 

                                                     "Nu börjar det stora äventyret"

 

Vi höll hårt om varandras händer, sexton händer som tillsammans bildade en enda lång kedja. Åtta personer förenade i en kedja av hopp och löften om vad som skulle ske efter vi rusat ut i försommarregnet, genom dörrarna till skolan för allra sista gången. 

Rektorn hade läst sitt tal, de blå dörrarna öppnades och låten vi en vecka tidigare hade valt ut, "Don't stop me now" med Queen började spelas ur högtalarsystemet. Runtomkring oss sprang de människor som vi åtta tillsammans hade bestämt smeknamn på utan deras vetskap, så att vi kunde prata om dem trots att de befann sig i samma rum. De människor som under tre års tid vart våra klasskompisar, ut till publiken av föräldrar.

Jag förstod inte vad som hände, kedjan mellan oss åtta bröts i samma stund som dörrarna öppnades. Dörrarna som ledde ut till vuxenvärlden, månader av gråt, oro och saknad. Metaforiskt och vemodigd förstod vi där och då att sexton händer inte kunde hålla om varandra när vi skulle ut genom dörren och in i vuxenvärlden.  

 

Som den "Wild Kids-generation" som vi är, stred vårt gäng för att det skulle stå "Nu börjar det stora äventyret" på ett av lakanen på flaket.

 

 

 

Jag saknar faktiskt gymnasiet väldans mycket, att umgås med sina bästa vänner varevigaste dag (något som i alla fall jag tog för givet), diskutera världsliga saker med några av dom bästa lärarna som går på denna jord och ibland saknar jag till och med panikpluggningen på bussen påväg till skolan, då man kom på att man hade franskaprov första lektionen.  

 

 

Sista lördagen i maj.

Vill ni höra ännu en ursäkt till varför jag inte har bloggat på länge? Nej jag förstod väl det, men jag har en legitim en, det kan jag lova!

Förra helgen började så kalasigt med att min bonusbror Erik och tvillingen min kom förbi och spelade spel. Jag och Martin som från början är vana att dela, delade just på ett paket glass mellan kortspelsrundorna. 

Jag gjorde Martin obekväm genom att ta fram kameran. "You better get used to it darling" tänkte jag. 

 

På lördagen vaknade nog mestadels av Sveriges befolkning upp under regnsmattrande tak. Jag ringde mormor och morfar och åkte upp på en fika. Mormor tyckte  det var fina fisken då hon skulle ha "dambridge" och behövde en hjälpande hand. 

 

Väl hemma igen kom jag in i ett städmood (eller rättare sagt var mamma, som hade varit borta några dagar påväg hem och jag och Peter blev liksom tvungna att hetsstäda huset!) Jag lyssnade på Lotta på Bråkmakargatan som ljudbok och pysslade runt i mitt rum.

 

Jag satte min stora studentmössa på huvudet och kände mig som Paula Rokrifki, hon i "En officer och en gentleman".

 

...och fotade några av alla blommor jag tog in under veckan. 

 

Som var placerade lite här och var.

 

Efter rummet var sånär som tiptop bar det ut i regnet. Iklädd rosa gummistövlar, en röd galonregnjacka och med mitt Mon Amie-paraply över huvudet. Vilket regn! Jag kom hem efter en kvart, blöt som en dopping (vänta... dom blir ju inte så blöta...) blöt som en mört trots denna regnoutfit.

 

 

Nu har jag gått på något slags sommarlov, ett sommarlov där ångesten över att inte jobba och tjäna pengar ständigt gör sig påmind. Men jag resonerar så här, det blir lite minus på kontot, men när jag väl, efter ca 70 friska år till, ligger på min dödsbädd så kommer jag nog inte minnas att jag gick minus på pengafronten sommaren 2015, jag kommer antagligen minnas allt jag gjorde istället för att arbeta. Och ifall jag ligger på sängen med ångest och har svintråkigt i sommar, då kanske jag kommer på en revolutionerade plan... och den möjligheten vill jag för sjuttsingen inte missa!

 

Landsluft och stjärnfamilj.

Just när jag skulle sätta ner fötterna på golvet igår vid nio-snåret, kom mamma in med en frukostbricka och jag blev kvar under täcket och bland dom mjuka kuddarna ett tag till. 

 

Jag såg en deckare (kan vara det bästa med helger, att äta frukost i sängen och se på deckare) och när frukosten var uppäten och jag hade tagit mig ut på en promenad, endast iklädd joggingbyxor och linne (!!) bestämde jag och mamma oss för att åka ut ur stan och andas in landet. Det vill säga doften av ko och torrt grus.

 

Vi åkte igenom Europas nordligaste bokskog och ljuset där var så magiskt att jag vill vårskrika, à la Ronja Rövardotter. 

 

Slingriga landsvägar tog oss förbi idylliska små torp, lummiga trädgårdar där knotiga äppelträd huserade och hus med verandor som pryddes av sirlig snickarglädje.

 

 

Ett och annat hus som för länge sedan hade sett sina glansdagar passerade vi också.

 

 

 

Vi körde förbi herr Fasan på sin lördagspromenad.

 

 

 

När vi kom hem dukade vi fram kardemummabullar och knäckemackor.

 

Efter en tupplur i solen började det klia i mammas fingrar och den gamla symaskinen åkte fram, jag rycktes med och började sy kuddar och mamma började med en klänning. 

 

För en som jag, som har ett tålamod som kan liknas med ett barn som måste vänta på julklapparna tills efter Kalle Anka, (det vill säga inget tålamod alls) är kuddar en fenomenal grej att sy. Det är bara att tuta och köra och vips så får man se ett resultat. 

 

Framåt eftermiddagen blev det huxflux en popup barberare på Kyrkogatan, då min bonusbror Erik kom och behövde klippa barret. Strax därefter kom min bror Martin hit och började frisera och efter 10 minuter kom även grannen Tomas över med diverse saxar och rakapparater och ville vara med. 

När Eriks hår var bortsopat och ett minne blott åkte Martin och Erik hem till sig. Här grejades det ihop greksallad, vitlöksbröd och tzatsiki till middag och lagom till när maten var klar kom både Martin och Erik tillbaka hit. Vi spelade kort (och tävlade om daim, blodigt allvar!) och såg på Mean Girls. 

Jag tycker så mycket om min lilla varma "stjärnfamilj" och vårt hem där dörren jämnt står öppen, där spontana middagar med vänner uppstår mitt i veckan och där vi pressar in alldeles för många människor på after work på alldeles för liten yta, för att "finns det hjärterum finns det stjärterum" och visst finns det allt hjärterum, det krävs bara att man får stå tätt när det ordnas fest i vårt hem.